LBD500- inlägg 8

nu. nu släpper det. nu vet jag. idag har det bara rullat på. jag vet vad jag gör.

gårdagens noteringar efter handledningen som gjorde att jag insåg att jag verkligen bara skulle köra på nu:

Nedanstående text noterade jag under handledningen;

”Gestaltningen- att arbeta med kreativa processer igenom krishantering. Processandet ger utrymme för känslorna att ta plats. Genom ”limma ärtor” får tanken virvla. Istället för att rita eller dikta där känslan – EN känsla, kanske liksom tar över får man i den kreativa processen utrymme för att  få gråta, minnas, le, skratta, hylla, resonera, tänka om och…känna. I skolan med de stora barnen blir processkreativitet super! Likväl som man kan ”leka” med de små barnen när det kommer till de stora frågorna i livet. Man kan inte ta bort livsvärlden.

När jag nu sitter på tåget och har kollat tillbaka i min blogg ser jag att jag satt fast främst i hur mitt själva skapande, hur min gestaltning skulle liksom ”säga allt” till mina kommande elever. Men det behöver den inte. Det är ju inte MIN gestaltning någon annan ska processa utan sin egen. Det jag vill ta med mig från själva altaret till klassrummet är nog mest känslan av tro, hopp och kärlek för att låta klyschig. Tro, inte som i en bestämd religion utan som en tro på att bättre dagar skall komma, att livet har en mening och en tro på människornas goda. Hoppet som gör att man orkar lite till, som gör att man vågar fast man inte tror det, som gör att man vågar drömma om något bättre. Och kärleken, störst av allt, kanske inte alltid närvarande precis här hos mig, men genom livet, ändå det som betyder något. Kärlek kan komma och gå, det är ok, men att känna kärlek, det är ändå störst, det är en skön känsla.

I kreativa processer får de stora frågorna i livet ta form. I görandet, upprepningen, pilljobbet eller det yviga får det plats för tankar, känslor. Som människa bär jag på en erfarenhet att resa mig upp ur sorgen, att fortsätta leva, utan henne i livet, men ständigt vid min sida, i ljust minne bevarat. Jag har gråtit, stortjutit, snörvlat mig fram. Men också tänkt på andra människor, platser, tider och funderat över stora frågor; ”Hur ska vi få människor att göra gott? Hur ska man leva på i sin vardag samtidigt som man höjer terrorvarningen i Sverige? Dessutom har arbetet med altaret gjort att jag spelat gamla låtar, som får mig att minnas. När jag träffat vänner från förr har hon kommit på tal, vi har kramats och gråtit, hållit varandras hand. Jag har funderat på hur hon blev ihågkommen som lärare, och hur jag vill bli som lärare. Jag har tänkt mycket på hennes arbetsplats och hennes kollegor.

Kan själva processandet i kreativitet vara ett sätt för att nå fram till stormen av känslor som inte bara heter ”kris” eller ”sorg”. Det finns ju så mycket känslor. Det är som när en del säger ”det måste vara jobbigt nu när det blir jul”, som att man antar att det är under högtider man sörjer. Men det är inte dom dagarna som toppar saknaden. Det är i livet. Alltså när som helst. När jag ser en mor krama om sin dotter på stationen, när jag klipper gräset i hennes foppatofflor, när jag äter hembakta tekakor, när jag vaknar om natten och tänker. Därför vore det fel att liksom arbeta resultatinriktat med kris och sorg, för det är lätt att tro att man ska finna ett svar. Det gör det ju inte, det finns många! Och ett svar kanske inte är rätt för alla.

jag konstaterar en slags frågeställning:

Hur kan skapande precesser vara ett gynnsamt sätt att arbeta med sorge- och krishantering i gymnasiesskolan? Typ nått sånt…

Idag har jag läst in de sista texterna, lagt in musiken från begravningen i garageband/redigeringsprogrammet.  till detta har jag limmat, limmat, limmat. jag kan börja ana hur det färdiga altaret ska ta form....