tagolago: LBD500- inlägg 2

Det finns många ideer om hur man kan ARBETA med stöd för anhöriga. Men det stöd som visas spontant till en medmänniska, som inte är förankrat i arbetet utan som sker för att hjärtat säger det, det känns mindre dokumenterat. Jag uppfattar i min överblick av vad som finns att läsa om "anhörig efter döden" handlar i stort om vården, samhällets insatser. De uppsatser som jag finner handlar i första hand om hur vård och psykiatri kan arbeta, men även om hur man i leken kan tala med små barn om döden.

Mitt gestaltningsarbete är hoppfullt, det innehåller kärlek, värmande ord och en stor uppslutning av människor. Det jag vill lyfta i min gestaltning är medmänniskorna. Dom som finns runt om de närmast sörjande. Alla dom som skickade blommor, brev, ringde samtal, ritade teckningar. Alla dom som stannar till på ICA och pratar, alla dom som blev berörda och som visade det. Jag finner något vackert och värdefullt i det som människan gör spontant, av egen fri vilja, för att visa sin omtanke efter döden. De som delar vår sorg, även om de inte är närmast.

skeretären på bilden nedan ärvde jag när min mamma gick bort. hon hade alltid sagt att jag skulle få den en dag. den innhåller massa minnen från henne. för mig blir den som ett altare, nästan som lite heligt med sitt innehåll. en av alla föremål däri är ett litet sockerkristyrägg. jag minns det från min barndom och jag gillade verkligen iden om hur man kunde titta in i det.

när jag tänker mig hur jag vill fylla min monter tänker jag på denna sekretär, precis en sån som pippi har, med massa saker i. eller som ägget, som man liksom kan titta in i. jag vill göra något slags altarskåp iallafall.

innehållet ska representera alla dom som finns runtom. jag har börjat samla ihop innehåll och ska se så jag kan bygga ihop montern igen, fast uppånerpåbvänd mot hur jag hade den sist.