tagolago: LBD 500 inlägg sex

22:e juli 2011 tog anders behring breivik 77 personers liv i sitt ofattbara terrordåd.
22:e oktober i år skedde en skolattack då anton lundin dödade två personer.
nu i fredags, den 13:e november skedde ett terrordåd i paris frankrike då 129 personer dog.

det är inte faktan i ovanstående som är det viktiga. inte heller i vilket land det skedde, eller hur många som dog, men under dagen som jag spenderat åt att arbeta med mitt altarskåp har det slagit mig- döden slår till. Breiviks dåd skedde samtidigt som vi stod inför en ovisshet, men en förståelse för hur skört livet var. den 6:e augusti, 2011, dog mamma.

under tiden som jag nu fördjupat mig i detta projekt har två fruktansvärda illdåd hänt. och det kommer hända igen, med störta sannorlikhet. livet är skönt, och livet är skört, sade prästen på mammas begravning. det är så sant....och i allt det onda och sköra så är det så viktigt- att störst av allt är kärleken. det måste det vara. det måste vara så det ska vara. det måste vara så vi vill vara.

att vi minns människans goda handlingar, det vackra i våra handlingar, det är något att ta fasta på när vi funderar på hur vi ska slippa ett tredje världskrig. hur blir något så fel inuti någon att den vill döda? det är så obegripligt, men helt uppenbart något som gått så fruktansvärt fel. någon som inte fått stöttning, som inte blivit sedd? min mamma arbetade med människor. hon var simskollärare och lärde barn simma, men på kvällen när badet stängt för allmänheten lärde hon de vuxna simma, de som inte lärt sig som barn... hon arbetade med barn och unga med särskilda behov, med stödundervisning och som medhjälpare i klasser, hon spenderade några år med att jobba på kuvösen, med de små små prematurbarnen. och hon arbetade med helt vanliga små skruttungar i skolklasser. världen skulle behövt fler mammor som stora ledare...

just nu går det liksom i musikens tecken och jag lägger upp länkar till det som snurrar i mitt huvud. men först- hittills: