nu har limmet torkat och jag har målat. insåg snart att jag måste samla ihop allt jag ska fylla den med och började skriva ner alla som lämnat hälsningar. jag skrev inga efternamn eftersom det kändes överflödigt. mycket tårar som rinner eftersom jag själv inte sett materialet sedan hon dog för fyra år sedan, men också fina känslor. tänk vad en liten liten människa ändå liksom finns inom andra. och hur det goda vi gör i livet visar sina avtryck "efter döden". det är synd att det är så... att de stora orden för de som inte är våra allra närmaste ofta uteblir. i helgen var jag på en tillställning med dans. varje gång min blick svepte över dansgolvet såg jag alltid en och samma kvinna. en medelålders, kortvuxen kvinna med yvigt hår, inga skor som dansade fram i vimlet medan hon sjöng med i låtarna. hon SYNTES hela tiden. det var som att detta verkligen var hennes rätta element. innan jag lämnade festen gick jag fram till henne och sa "du ser verkligen fantastisk ut!". hon blev mycket glad tror jag. man ska säga det där man tänker- iallafall om det är goda tankar.
jag har bara lagt ut lapparna. jag får tänka om för det är mer som ska få plats. men det var bra att få det överskådligt iallafall.
igår halvlyssnade jag på debatt på svt där de talade om "att det blir vanligare att vi vill skydda våra barn från stötande innehåll". http://www.svt.se/debatt/se-program/ (från 12/11)alltså, en pappa ville inte att hans barn skulle ta del av en föreställning som handlade om vad jag förstod som skilsmässa. han ville som förälder själv bestämma vad barnen skulle ta del av. tyvärr får jag nog hålla med motdebattörerna om att barn ser, uppfattar och tänker saker ändå. fast vi inte vill. och om vi inte kan möta känslor som vuxna, hur ska barnen då hantera det? barnen i mammas skola fick ju inleda höstterminen 2011 med att få veta att hon var död. små låg och mellanstadieelever som levde sin vardag med henne, så var hon bara borta-död. vare sig vi vill eller inte så bjuder livet på svåra upplevelser och det bästa vi kan göra för barn och unga är att visa att alla känner. känslor är en del av livet, det går inte att komma undan.
när mamma dog skrev och ritade barnen till oss och henne. vi fick två pärmar med teckningar och brev från skolan när jag var där och tömde hennes skåp. det är vackert att få sitta och ta del av allas känslor. även den som bara plitat ner sitt namn i en minnesbok har också känt och tagit ett initiativ. vackert. av någon anledning blev jag mycket berörd när jag såg en del föräldrars kommentarer. det finns ju människor som sörjde henne som vi inte ens träffat. det blev så tydligt för mig hur fullt ett liv är av olika relationer. alla är ju inte på en och samma gång eller på samma plats.
jag tycker att det är intressant just hur jag uppfattar att man med mindre barn kan arbeta med tecknande tex i sorg. de målar blommor, kors, gravar och framförallt hjärtan. men med unga vuxna känns inte som lika självklart. jag finner någonting positivt i att göra ett "hyllningsmonument". att verkligen fylla den tomma montern till bredden med guld, glitter, pråligheter och känslor. det blir något positivt utifrån de sorgliga känslorna. en hyllning till henne och alla dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar