Hösten är här och så även söndagen, jag har upplevt min första stora besvikelse i skolan!
Fredagens schema fanns inte, men den som dök upp på Världskulturmuseet klockan nio kunde sitta och fika till klockan tio.
Vi samlades i ett litet rum. Vi fick en snabb förklaring om att det fanns andra människor i detta rum än oss i klassen. De hade valt att komma för att delta i en Workshop om lika/samma. Det hade tydligen jag med då. Snabbt som attan sprang vi runt som yra höns. Vi skulle ställa oss i små grupper och säga något vi var lika med- sen skulle en få gå. Jag antar att man ska reflektera över utsida/insida, typ som "alla olika- alla lika".
Sen sprang vi vidare till en föreläsningssal och nu blir det verkligen intressant. Det kändes som att jag var i en egen värld. Killarna som föreläste började snacka, med varandra, till oss, om böcker och om bokmässan- jag fattade inte. Vi skulle skriva något som vi trodde kunde vara ett hinder för ett samtal. Jag skrev oförstånd. Jag fortsatte sitta på stolen och kolla på killarna. Inget hände, det bara fortsatte komma ord ur deras munnar som inte verkade vara på mitt språk. "Rabarber, rabarber, rabarber", lät det. Jag förstod att de talade om människor som rest och upptäckt likheter i länders kultur. De pratade om samtalet. Klockan blev 12:05 och de verkade inte ha någon som helst idé om att sluta prata. Andra åhörare i salen samtalade med dem. Jag var blockerad av oförstånd och missnöje. Nu när jag skriver det kan jag nog ändå säga att reflekteradet av föreläsningen gav mig förståelse för världsmedborgarens svårigheter när den inte förstår sina medmänniskors uttryck och språk.
Det är viktigt att förstå att vi är alla olika- alla lika. Jag har en underbar liten bok som heter Lille Prinsen; "En pilot har tvingats landa med sitt plan i öknen, och medan han försöker laga planet dyker Lille prinsen upp. Han kommer från en liten planet som heter B612, och han berättar nu för piloten om sin resa bland himlakropparna och de människor han träffat" (Wikipedia). Den kommer jag att tänka på nu när jag sitter och skriver, så något smart har väl gått in i skallen efter veckan som gått! Jag orkar inte recensera boken, den får en att gråta, för den är så vacker. Read it and weep!
Det starkaste minnet av veckan är från vårt besök på Bohusläns museum där vi kollade in Marianne Lindberg De Geers utställning. Det intressanta var mina egna känslor. Jag blev irriterad. Av Pippi, eller Inger Nilsson. Hon betedde sig som någon slags vuxen Pippi i en film som vi tittade på. Åh, hon lät ju precis som så många av alla människor jag talar med i telefon i jobbet. "Va, nej jag förstår inget, jag kan inte ansvara för nått". Usch, vuxna människor som inte kan ta ansvar.
Sedan hade konstnären Marianne köpt ett verk av en annan konstnär och använt det och skapat ny konst av det. Kvinnan som skapat tavlan hade då sänt henne ett brev och bett henne att inte använda hennes konst. Det gick vidare till tingsrätten som gav Marianne rätt att använda kvinnans verk. Marianne hade satt upp tavlorna och brevet och tingsrättens utlåtande som en del av hennes utställning. Återigen fick detta mig att känna något. Jag tycker att det känns så onödigt att bråka med nån som inte vill delta. Men samtidigt är det som Sanna sa, anledningen till att vi stod där och kände är ju för att Marianne körde på och inte gav sig. Men undrar hur långt man är villig att gå. Om kvinnan skulle säga; "Jag hugger av mina händer i sorge-demonstration för det du gör. Jag vill aldrig skapa mer. Du gjorde mig ledsen", skulle Marianne då fortsatt?
Så, här kommer min länk; Detta är ett av mina favvoband. Ett världskulturband som alla borde börja sina dagar med att lyssna på! Here we GO-GO!
BALKAN BEAT BOX
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar