förändring i det offtentliga rummet

Prolog: uppgiften gick ut på att skapa en förändring i det offentliga rummet. Vi fick en bit av Göteborgs stadskarta och någonstans på denna karta skulle vi göra vår uppgift. I fredags visade vi uppgiften för varandra- vi var ca 70 studenter som deltog i uppgiften.

SNOPPAR I SANNEGÅRDSHAMNEN

Snopparna är borta! Jag skulle visa dem för lillebror men då var bara spikarna jag satte upp dem på kvar. Vi tog bort spikarna och jag tittade ner i vattnet- undrar om de ligger där nere? Hoppas att någon tagit dem med sig hem.

När jag var barn brukade vi sitta i garageporten och hamra sönder vackra stenar till grus som skimrade i rosa. När någon hade sopat bort stenhögarna och man förtvivlat sprang till mamma för att fråga vart de var sa hon ”det gör inget- vi gör nya!”. Så tänker jag om mina snoppar idag- det gör inget, vi gör nya. Om jag inte hade satt upp dem hade jag inte heller fått nöjet att visa upp dem för så många förbipasserande människor.

Vad har jag lärt mig av uppgiften?

Framför allt så hade jag kul. Ibland vill jag bara stänga öronen mot allt j***a gnäll. Folk gnäller så det läcker sursås ur öronen på dem. Är det inte fel på samhället så är det grannen eller vädret. Var glad att du är frisk om du är det. Ha lite kul och var inte så allvarlig. Igår på affären var det en tant som klagade på kösystemet vid charken. Hon raggde våra sympatier- hon fick dom inte! Vi står ju i chark-kön en lördagsförmiddag- hur kass kan det va? Vi köper delikatesser fast jag är student och du pensionär- hur illa kan det va? Sluta gnäll! Ha lite kul! Detta var en politisk parentes i detta inlägg. Tillbaka till reflektionen;

Det var lärorikt att TA plats i det offentliga rummet. Det var intressant att se människors olika reaktioner. Det var något jag inte hade gjort annars. Varför vänta på att någon ska GE mig plats? Jag skulle aldrig gjort det tidigare för att jag skulle tycka att jag var för kass om jag inte ville säga nått viktigt så jag borde inte tro att jag skulle ha rätten att ta mig utrymme i det offentliga bara för att visa upp några snoppar. Jag föreställer mig att alla skulle tycka att jag borde använda min chans till att säga nått viktigare.

Först tänkte jag göra något annat. Jag trodde det var sagt att vi skulle vilja påverka, eller säga något med projektet. Så jag klurade ut nått ”var en bra människa”- projekt. Men sen när jag hade handledning fick jag förstå att jag inte måste skicka ut ett tydligt budskap.

Det bästa med uppgiften var nog att jag kunde ta med andra människors känslor, handlingar och åsikter i mitt projekt och det kunde få mig att känna något. Det som våra elever kan memorera i hjärnan och skriva ner rätt svar på eller räcka upp sin hand och svara rätt på ger oss inte svaret på om personen begripit eller förstått uppgiften. Däremot om vi lyckas få dem att känna något med hjärtat kommer de själva att ha fått ta del av något. Då spelar det inte längre så stor roll om de räcker upp handen eller inte. Då vet de och då tror jag att de också vet innerst inne i hjärtat vad de själva känner.

Slutligen- Jag kände och jag deltog. Människorna som passerade skrattade, sprang, tittade ner, samtalade. Jag såg att de deltog och uttryckte känslor. Det gav mig stor glädje att förändra det offentliga rummet! ¨

Dagens länktips är DIE WELLE. Det är en film jag såg i skolan jag besöker under min VFU. Den handlar om en lärare som gör ett projekt med sina elever för att statuera exempel på hur en diktatur kan växa fram. Dock blir det inte riktigt som läraren tänkt sig...