Vi träffades i Slottskogen första dagen efter uppropet. Vi skulle bygga oss ett bo i skogen med hjälp av det material vi fick. Tyger, presenning och snöre, tejp och plast. Vi kom snabbt överens och vi satte igång att bygga. Såhär i efterhand kommer jag inte på mycket mer att reflektera över än att det var intressant hur många grupper kände sig klara innan klockan slog tre - inklusive vår grupp och samtidigt kändes det som en del av uppgiften att konstatera det faktum att man aldrig är färdig. Det går alltid att göra mer, vilket är bra för då är världen för ens fötter och ingenting är omöjligt. Samtidigt kan man sjunka ihop i hopplöshet eftersom det aldrig går att vara nöjd. Någon har sagt att man aldrig ska ge 100% av sig själv i sitt jobb utan alltid spara en del till sig själv. Jag tycker att det låter klokt.
Rita stenar
Jag kom in i salen och såg hur Tarja lade ut stenar i en cirkel. Vi visste att vi skulle rita eftersom vi skulle ha block och penna med oss. Fy fasen va tråkigt- rita av stenar. Det har man ju gjort förr, inte för att man ville utan för att man skulle. Det var bara att sätta igång. Jag tog en kantig sten med inslag av vad som först såg ut som rost men visade sig vara typ kaffefläckar. När jag ritade slog det mig att det är ett ganska bra sätt att variera teknik på. Hur gör man olika mönster? Man kan ju skugga nyanser men det finns ju fler tekniker, eller så kan man bara kladda på. Jag kom på att jag kunde rita handen som höll i stenen så blev det lite roligare.
När en halvtimme passerat skulle vi skriva ner stenens attribut och sedan kom twisten. Vi skulle rita en tonåring utifrån de ord vi beskrivit vår sten med. Jag hade skrivit att den var triangelformad och ”lite som en sten”. Jag ritade en trulig person som tittade ner i sitt knä där den satt i en stol som jag ritade för att få den att se lite triangelformad ut. Sedan organiserade vi tonåringarna i grupper där vi samlade dem med varandra för att se om vi kunde hitta grupper där de kunde höra hemma. Min elev fick en plats bland fyra andra. En punkare som kapat av sitt ben, en flicka med håret färgat rött och svart, en lagbrytare som inte tog hänsyn till några trafikregler och en som bara skolkade och låg och sov i sin säng. Vi kom fram till att de passade bra tillsammans med varandra. Vi fann vissa likheter, vi hade alla målat detaljer med rött, flera av tonåringarna var androgyna och såg inte bestämt ut som flickor eller pojkar. När vi pratade om vad de var för några skrattade vi men samtidigt kände man med dem. Jag kan känna igen vilka de skulle kunna vara i en skola. Det västa är att folk kan tycka synd om dem helt utan anledning. Jag har hört folk säga saker som att det är synd om ett barn som färgar håret rött för då har man föräldrar som inte bryr sig. Vilket jag tycker är helt idiotiskt att tro! När vi sedan fick ihop alla tonåringar och man såg flera gruppkonstallationer representerade blev de som en klass.
De utstötta, datanördarna, de söta tjejerna, utbrytarna, de håglösa, de tuffa och så vidare. Det var roligt att höra hur mycket vi kunde hitta om några papper som låg på golvet. Det otäcka om man tänker efter är att det är alla våra fördomar och föreställningar om individers utseende som skapar våra ungdomar. Men vi är ju inte fördomsfria och vår hjärna hjälper oss att sortera intryck genom våra föreställningar så det är ju en hjälp för vår egen hjärna att ta in de intryck vi får till oss. Men samtidigt är det otäckt hur vi tänkte oss att det var bonnabarn som bodde i någon liten håla, om hur deras familjeförhållanden var och vilket parti deras föräldrar röstade på, om de bodde i villa och vad de gjorde på sin fritid. Och allt detta hittade vi snabbt på utifrån en teckning! Läskigt....
I dessa skördetider skrattar vi så vi gråter åt denna härliga bonne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar