Alltid har jag flängt, jäktat, stressat på och skyndat. Aldrig nöjd. Det får duga. Jag kan allt och lite till- men bara lite. Som mamma. Som pappa har lärt mig. Man ska kunna själv. Kan man allt hinner man inte bli varken bäst eller konstnär. Det betyder inte att man inte kan skapa. Men att fullfölja har aldrig varit min starka sida. Stressa på, få det klart. Inte så noga. Det hinns inte med.
Jag sitter vid köksbordet med A. Vi dricker vin och målar skor. Långsamt målar konstnärssjälen framför mig. Noga, noga. Jag iakttar honom och tänker att det är ju bara cerise färg. Ska inte ens blandas ut. Ändå fascinerar han mig i sitt målande. Jag hinner långt förbi honom och börjar måla på tidningen, på trälådor. Han tar en trälåda och fortsätter måla cerise. Jag har redan tröttnat på cerise och gått över på grönt, blått, gult, orange. Han målar omsorgsfullt. Vi är olika. Jag har inte själ. Konstnärssjäl. Eller finns den djupt inne någonstans? Jag vet inte. Kanske inte. Kanske….
Hur ska jag hitta min konstnärssjäl? Om den finns. Det krävs tålamod, träning, repetition, skapande, mod, själ, sinne, hjärta, vilja, tankar, känslor… jag brukar inte ha tid med sånt. Men nu, nu har jag det. Nu ska jag hitta min konstnärssjäl. Jag ska inte ge upp utan fortsätta tills jag känner det. Inte stressa, det kan man inte om man ska sätta sitt verk på någon annan människas kropp. Det ultimata testet. Jag kan inte lägga undan det jag skapat i ett skåp. Jag kan inte slarva ihop en baksida som håller det samman och sedan skänka bort det för att jag inte tycker att det är värt något för att jag inte gillat processen. Det är en prövningens tid.
Jag ska tatuera. Tatueraren sa; ”nej, inte apelsiner eller grishud, det är inte samma sak. Du kan börja träna på mitt ben”. På tisdag börjar jag. Då är det upp till bevis. Jag ska hitta min konstnärssjäl. Om den finns.
Yey Ellen! Modigt! Kram
SvaraRadera