LBD500 inlägg tio

tredje dagen på skrivandet har startat och det har varit mycket tankar. i tisdags hade vi halvtidsöverlämning och visade fram våra gestaltningar för texthandledarna. dock var tiden knapp och det fanns ingen tid att samtala med texthandledaren efteråt och jag kommer heller inte träffa kajsa förrens på tisdag. det känns sådär. hennes snabba kommentar var att jag måste skriva om processen i min gestaltning till henne. jag utgår från att de inte läst bloggarna och att den halvtimmen vi pratade om gestaltningen fastade det mycket i "vad det blev"- alltså mitt själva altare. hur det såg ut. detta resulterade också i att fokus föll på religion, altaret som religiös symbol-DOH! inte där jag tänkte landa. alltså- det är ju inte själva altaret utan alla de människor som altaret INNEHÅLLER som jag arbetade med. altaret tog form ur givna former redan från start. det var snarare "innuti" och hyllningen som gjorde att det blev ett altare än att det ser ut som något som hör hemma i religonen. när jag studerade konst och bildvetenskap gick vi igenom en hel del olika altare och det finns med ett litet altare på mammas sektretär på bilden i mina första inlägg så för MIG var det inte döden, kristendomen, religionen som styrde mig till altaret, utan mamma, människorna och inuti-intresset.

nåväl.

jag ser också att KRIS också var något som växte fram i min själva gestaltningsprocess. i skapandet, i tanken men ändå GENOM gestaltningen. från natalies filmtips, där kaisers orchestra spelade en låt, som jag googlade och då fann en version av låten som en kvinna spelar upp på minneshögtid efter utöyadådet, som inträffade när min mamma dog. alltså- inte som en framanad tanke, utan något som flödade fram UR min skapandeprocess. KRIS var ett större begrepp för det jag själv hade upplevt i SORG. när SORG drabbar många på en gång uppstår KRIS. så ser jag på det när jag blickar tillbaka på skapandeprocessen av hyllningsaltaret.

 från kaizers orchestra i nathalies filmtips om döden kan jag relatera från min egen sorg....

till utöya.... och krisen som uppstod.

gestaltningen tar jag en paus från. så är det ofta i livet tycker jag. en period av intensiv saknad följs ofta av en period men mindre tankar, känslor. att sväva mellan olika varanden, student, dotter, mor. men altaret tänker jag ska få ta plats i vårt hem nu när det blir jul, å på så vis fyller det en funktion för mig själv att det blev just ett altare, trots att jag inte tyckte att det är formen eller resultatet som är det viktigaste i själva skapandet, så finns det ett personligt och privat värde som jag uppskattar inte i min uppsats, men för mitt eget varande, som dotter till en mycket saknad mamma.