Institutioner institutionaliserar. det är mina tankar nu. för hur nöjd och glad jag än må vara på ett personligt plan och hur många tankar som ens passerat och hur många samtal jag än må haft om detta så gäller nu bara en sak. få ner det på pränt och få två handledare att godkänna det. för jag går ju på universitetet och det finns ju ingen tatuerarutbildning här.
tittar jag bakåt i tiden ser jag ett mönster av hopp och förtvivlan. hoppet som återkommer i vågor eftersom blotta tanken på idén att tatuera är kittlande. förtvivlan som återkommer för att se till att leverera och försöka få någon annan att tänka mina tankar. det är ju det jag vill. att du ska tänka på detta som jag och fundera kring hur det kommer sig att vårt "svenska" samhälle låter detta yrke vara som det är.
tittar jag bakåt ser jag också min resa som jag fått göra och som jag fått dela med många andra. jag har fått jobba individuellt och i grupp, med lärare, handledare och frivilliga. jag har fått stöd, uppmuntran och beröm men också ifrågasättande, påmanande och till och med känt mig kränkt.
hur det än har varit sitter jag nu denna sista dag innan gestaltningen i tankar över att jag inte kommer att lyckas, mest för att jag inte skapat ett konstverk för konstnärer att betrakta. jag har gjort en film som visar min resa och som tar upp mina frågeställningar. för vad vill jag att betraktaren ska tänka eller fråga? jag vill att man ska tänka en tanke kring hur vi värderar skapande. just i mitt fall blir det tatuerande. hur skapas skapande och finns det något sätt att kringgå normen och reglerna.
nu när jag skriver om hur jag sitter och tvekar och tvivlar men reflekterar så är jag ändå nöjd. jag är stolt över att jag tog hem det. för det har jag gjort vare sig konstnärerna tycker det eller inte. Jag har valt ett omfattande arbete och jag har underkastat mig samtidigt som jag varit tvungen att vara modig. jag har varit lyhörd och jag har varit påstirdig. jag har fortsatt att vara mig i en process i ett projekt att kamma hem och i mitt hjärta så har jag redan gjort det. för min upplevelse har redan varit och nu tittar vi framåt mot ett fortsatt arbete med detta. Jag kan inte göra mer nu. tiden rinner ut. nu får jag förlita mig på betraktarens sinne och känsla. Muslimer säger Insha'Allah- om Gud vill, och det är så jag känner det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar